THE BRIDGES
Budapests broar: en flodhistoria
I århundraden hade Buda och Pest ingen permanent förbindelse. Historien om övergångarna du seglar under, från kedjebron 1849 till dagens återuppbyggda spann.
Check dates and availability ↗Före broarna: två städer, en flod
Under större delen av sin historia var Buda och Pest separata städer som stirrade på varandra över en bred, snabb och isbenägen flod. Att ta sig över innebar en färja på sommaren eller en ranglig pontonbro som måste monteras ned när Donau frös eller svämmade över, och under en hård vinter kunde de två sidorna vara avskurna från varandra i veckor. Avsaknaden av en permanent förbindelse var mer än en olägenhet; den höll städerna åtskilda ekonomiskt och socialt. Broarna du nu seglar under är därför inte bara vacker ingenjörskonst utan själva det som förvandlade två städer till en huvudstad, och var och en var en milstolpe när den öppnades. Att läsa floden som en rad broar är ett sätt att läsa stadens hela moderna historia.
Kedjebron, den första permanenta övergången
Genombrottet kom med Széchenyi-kedjebron, invigd 1849 och uppkallad efter greve István Széchenyi, den reformvänlige aristokraten som drev igenom den efter att ha hindrats att korsa floden för att nå sin döende far. Den ritades av den engelske ingenjören William Tierney Clark och byggdes under överinseende av den skotske ingenjören Adam Clark, som råkade dela efternamn, och den korsar floden mellan två stengenomfarter, bevakade av utskurna lejon vid vardera änden. Som den första fasta bron över Donau här gjorde den vad ingen färja kunde: den gjorde Buda och Pest till en enda fungerande stad och banade väg för deras officiella förening 1873. Den förblir den mest älskade och mest fotograferade av alla övergångar.
Broarna du passerar, i korthet
Tillsammans berättar de centrala broarna Budapests historia under mer än ett sekel, från 1800-talets självsäkra boom via krigstidens förstörelse till tålmodig återuppbyggnad efter kriget. Datumen nedan avser de ursprungliga invigningarna, och de är värda att läsa som en tidslinje över själva staden. Flera av dessa broar förstördes under andra världskriget och byggdes upp igen efteråt, några snabbt och några först decennier senare, så det du seglar under i dag är ofta en trogen rekonstruktion snarare än den första konstruktionen. Var och en bär fortfarande sin eras karaktär, från ornamenterat smidesjärn till rena moderna kablar, vilket är halva nöjet med att urskilja dem från vattnet.
| Bridge | First opened | Character on the water |
|---|---|---|
| Margaret Bridge | 1876 | En vinklad bro som böjer sig vid Margitsziget, med en avfart ner till ön |
| Chain Bridge | 1849 | Stenportar och kedjor, bevakade av lejon; den klassiska vyn |
| Elizabeth Bridge | 1903 | En smal vit snedkabelbro, återuppbyggd på 1960-talet efter kriget |
| Liberty Bridge | 1896 | Grönt jugendjärnsmide krönt av mytiska turulfåglar |
Margit, Elisabeth och Frihet
Var och en av de andra centrala broarna har sitt eget ansikte. Margitbron, som öppnades 1876 efter en fransk design, är ovanlig genom att böja sig på mitten, där en kort avfart leder ner till Margitsziget mitt i floden. Elisabethbron, uppkallad efter den folkkära kejsarinnan Elisabeth, är den slanka vita snedkabelbron nära foten av Gellértberget; originalet öppnades 1903, förstördes i kriget och återuppbyggdes i modern form på 1960-talet. Frihetsbron, som öppnades 1896 för Ungerns millenniumfirande, är den kortare gröna bron, helt i dekorativt jugendjärnsmide, krönt i båda ändar av figurer av turulen, en mytisk fågel från ungersk legend. Belysta på natten gör de tre ett helt annat intryck än den storslagna Kedjebron.
Förstörd och återuppbyggd: kriget på floden
Det finns ett dystert kapitel för varje bro i Budapest. Vintern 1944 till 1945, när fronten närmade sig, sprängde retirerande tyska styrkor alla stadens Donauövergångar och lät dem falla i floden, så att Buda och Pest åter skildes åt. Kedjebron återöppnades, återuppbyggd, 1949, nästan på dagen ett sekel efter att den först öppnades; de andra följde under de kommande åren och, när det gäller Elisabethbron, decennier. Så när du glider fram under dessa spann, upplysta på natten, ser du överlevare och rekonstruktioner, monument över stadens vana att bygga upp sig själv igen. Det är värt en tyst tanke när du passerar, för floden bär också tyngre minnen, en bit nedströms på Peststranden.